Polisanmäld :/
För att inte klampa över för mycket i bloggen från lunar så kan jag ju bara säga lite kort att jag har blivit polisanmäld av Nordea för bedrägeri. Några bedragare skickade pengar till mitt konto från någon annans konto. Jag ringer till Nordea och förvanar. De stänger mitt konto och polisanmäler mig för detta. Jag skickade all korrepsondens mellan mig och tjuvarna till polisen. Åklagaren bestämde sig för att leka bror duktig och jag har nu blivit delgiven en misstanke om brott.
Jag ska besöka polishuset på fredag nästa vecka för att prata med någon inspektör där. I mailet jag fick skrev de att jag får ha advokat närvarande, men per telefon så säger inspektören att det absolut inte behövs. De ska ju bara ställa en massa frågor. Vill jag inte svara så behöver jag inte.
Vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här?Nåja. Creds till snuten i alla fall. De har varit väldigt trevliga och tillmötesgående. De har ju bara följt vad polisanmälan sagt och vad åklagaren bestämt sig för. Hoppas de klarar av en nervös jag. Auktoriteter och jag går inte ihop. Åtminstone inte min kropp haha. *skakis då ju*
Hoppas jag hittar en ny lägenhet snart förresten....
Lägenhet sökes
Och så har det då blivit dags att röra på sig. Min underbara hyresvärdinna har bestämt sig för att hon inte behöver en så stor lägenhet, vilket innebär att jag som inneboende också måste flytta ut.
Problemet? Det är inte alltid så lätt att hitta lägenhet i Stockholm. Jag har nu letat ganska febrilt den senaste veckan utan att hitta något som passar mina behov så att säga... Dvs, ytterdörr, plats för säng och ställe där man kan laga mat. Och om jag ska vara riktigt petig så får det gärna finnas en toalett också.
Nu till annat. Det står en del artiklar om deprimerade kändisar i tidningarna just nu. Det visar sig att de faktiskt fått hjälp av medicinen. hmm. Kan det vara så att den fungerar? Neeh. Det vore ju taskigt att klanka ner på psykologer och socionomer/kuratorer. De i sig gör ett bra arbete, väl värt beröm. Dock hjälper det inte alla. Har man en genetisk defekt som orsakar serotoninbrist så finns det inte mycket en kurator kan göra. Människa befinner sig ändå i skiten.
Jag läste i Metro att Leif GW Persson tänker polisanmäla tv4 för att de kollat upp honom och hans senaste bok. Bahahahahahah. Tönt-persson. Han som granskar andra människor ska väl tåla att någon kollar upp honom. Hoppas de dömer i tv4:as favör och låter honom betala rättegångskostnaderna :D Jag gillar inte offentliga människor som inte tål offentlighetens baksida. Håll käft om du inte gillar strålkastarens alla sorters ljus, även upplysande och grävande..
Jag hittade lite mer bilder på mig själv i min mobilkamera. Tänka sig :P Precis som om någon tagit bilderna med mening. Inte jag själv väl? :)
Tillägg...
Det finns inget bättre för människor med fördomar än att låta de konfronteras med det objekt de har fördomar mot (jag räknar med förutfattade meningar i det påståendet).
Människor får gärna en chock av det bättre slaget när något sådant händer. Det som fick mig att tänka på saken var en kompis till mig som praktiserar på ett sjukhus här i stan. Hon ringde och berättade hur det hade varit, och samtalet kunde summeras med: "Jag hade ingen aning. Jag trodde...". Hon trodde något specifikt om människokroppen, något de inte fått information om i skolan.
Nåja. Jag förväntar mig inte att de ska få information om något som inte så värst vanligt bland Sveriges befolkning, men det var ändå lite komiskt att höra hennes förutfattade mening kontra verkligheten som hon nu möttes av. :) Jag hoppas det hjälper dig växa lite grann min vän, även om du aldrig läser detta.
Kärringar
Något som irriterar mig som blev markant märkbart idag är kärringar som springer till busshållplatsen, står och hoppar i väntan på bussen, springer och kollar tidtabellen stup i ett, och när det svaret de får inte passar bra, kollar på tidtabellen de har i väskan. Muttrar i alla de tre minuter de står där tills bussen kommer.
Allt detta hade varit normalt om det inte hade varit för det faktum att bussen i fråga gick i tiominuterstrafik.
Ett råd kärringjävel. Ska du hinna i tid så gå till bussen tio minuter tidigare. Suck.
Vad mer? Jo, jag är på jakt efter en ny bostad. Koja, krypin, lägenhet, etagevåning eller slott. Don't know, don't care, just give me one.
Min hyresvärdinna har bestämt sig att flytta innan den kommande hyreshöjningen, vilket innebär att jag måste flytta ut. Lite jobbigt då jag inte vet var jag kommer bo...
Har du som läser min blogg något förslag?
Energi
Ok. Jag tänkte prata lite om det som många saknar. Tyvärr. Och kort dessutom. Jag saknar själv energi idag :P
Det jag har kommit fram till är att mycket av det vi gör om dagarna, eller inte gör, styrs av mängden energi vi har inombords.
Det kan vara emotionell energi; Så att man orkar träffa kompisar som kanske inte alltid lyser upp ens tillvaro. Att du inte orkar ringa till någon på ett tag då du kanske väntar dig kritik över att du inte hört av dig tidigare. Att träffa folk som alltid är nerstämda. Sånt tömmer den energi man har ganska omgående. Du kanske inte får den lön eller ersättning du väntat dig den månaden. Det brukar manifestera sig i fysisk trötthet om så är fallet.
Det kan också vara fysisk trötthet också. Har du bara energi för att hålla dig vaken på jobbet så har du inte mycket över när du kommer hem och ska älska man, fruga, ungar eller flickvän/pojkvän. Jobbet i sig kan tömma dig totalt om du har ett fysiskt/psykiskt påfrestande jobb, eller som i mitt fall, både och.
Kort sagt, det krävs energi enbart för att leva. Får du slut på energi måste du leva av livslusten, och det är inte alltid den hänger med i svängarna.
Hur laddar man då upp den? Tja, en föreläsare jag lyssnade på slappnade av genom att sätta sig med polarna framför fotbollsmatchen på tv och dricka några öl. Vad gör du för att slappna av och ladda upp dina batterier?
Så kom ihåg. Ladda upp innan du laddar ur.
Nåväl. Nu lite bilder som jag tagit i Stockholm :)
Bilden på lappen där någon saknar en kisse är inte rolig, men namnet på kissen är. Kolla vad HANkatten heter :P
Bilden på trädet är.. ja.. Höst :)
En sista bild så.
Så ser Hammarbyhöjdens tunnelbanestation ut en fredag kl 11.45 när det duggar :P Stockholmare är alldeles för mesiga för deras eget bästa. :P
Regression
Nej, jag är inte sur. Det står regression, av verbet regrediera (svårt att säga, lätt att förklara). Det betyder att gå tillbaka i utvecklingen. Det förklarar nästan hur jag kände mig igår.
Jag blev nämligen bjuden på en liten trip till Tom Tits experimentverkstad i Södertälje. Jag har inte varit där sen jag var ungefär tio år gammal, och tackade mer än gärna ja till den frågan. Där fanns en hel uppsjö med potentiella vuxen-fällor. Eller mer vuxen-till-barn-fällor. De hade experiment med vattenånga, biljardbollar, dominos, koordinationsträning. Gungor, fiskar, en egen liten vattenverkstad med diverse pumpar, slangar, fall, virvlar, en mekanisk verkstad där man får tävla mot en industrirobot om vem som kan stapla, respektive placera små träbitar på rätt plats. En hel (söndersutten) lastbilshytt från volvo. Dock utan ram, hjul, motor, bensintank, släp... you get it.
En våning där man fick kolla hur människokroppen fungerar, inklusive en blodsyrehalt-mätare, som också kollade pulsen. Man kunde montera ihop en hjärna, lyssna med stetoskop (råd: Slå inte de mot varandra, det gör ont). Man kunde kolla blodtryck, röststyrka (som tjejerna var bäst på), skillnad mellan olika glasögonlinser, hur barn växer i livmodern, hur benbrott och alzheimers ser ut på röntgen, hur många som ryms i en kubikmeter samt kollar hur mycket kraft man utvecklar. Jag lyckades rycka i stången (skivstång med vajrar som mätte kraft) med hela 181 kg. Jag tror inte jag drog sönder något i ryggen i alla fall. Hoppas inte.
De hade en avdelning där man kunde testa kroppen på lite fler sätt. En var i roddbåtarna, att cykla med cykel som hade felvänt styre (creepy), kolla ens gehör (hör en ton och gissa på en klaviatur), hörsel som tidigare genom att ändra frekvensen tills det sade stopp och man inte hörde mer. En trästock för att mäta ens spänst. Jag når upp till 2.23 när jag räcker upp armarna och lyckades vifta till de på 2.80 när jag hoppade. 57 cm spänst. Rätt duktigt om man ser till min väldigt viktökning på sistone. En enkel lung-volymsmätare och till sist min favorit... Space-rings. :) Man sätts fast i mitten av några ringar som snurrar i ett antal axlar och knepet är att få upp så hög fart som möjligt och ändå kunna kontrollera rotationen.
Jag har aldrig varit så utmattad efter 30 sekunders ansträngning i hela mitt liv. Magmusklerna höll på att hämnas när jag kommit ner. Som tur väl är finns det bildbevis och videobevis på det hela :)
Idag sitter jag med en saftig träningsvärk i axlarna som kämpar emot så fort jag rör på mig. Härligt :D
Rubriken gick ut på att jag regredierade till ett barns nivå, vilket jag i vissa fall gjorde. Det var verkligen kul att göra alla små experiment. Jag har alltid gillat fysik, det var ett av mina favoritämnen på högstadiet. Och när jag nu 14 år senare får göra om allt så blir jag bara gladare.
En annan liten förklaring av regrediering är när ett barn får ett nytt syskon tack vare storken. Då går det äldre barnet ofta tillbaka i utvecklingen när det ser hur mycket uppmärksamhet det minsta barnet får. De kanske börjar använda nappflaska igen, bajsa på sig, vilja suga från mammas bröst. Sova hos sin mamma och pappa istället för i sin säng.
Intressant, no doubt.
Och nej. Jag har inte börjat använda blöjor igen :P
Kärlek och musik
Det verkar som om känslomedvetenheten för varje ögonblick man upplever blir starkare och starkare ju äldre man blir. Blir man visare för var sekund som går? Inser man mer och mer vad som pågår omkring en?
Anledningen till dessa tankar är en låt jag hörde på jobbet idag. Denna låt heter "The power of love". Artisten som sjunger den heter Jennifer Rush. De yngre läsarna av min blogg kanske inte känner igen henne eller låten. Må så vara.
Låten börjar med att Rush sjunger om hur viskningar mellan två människor som ligger tätt intill varandra uppfattas snarare som åska än något tyst. Särskilt om det gäller ord som innefattar känslor och ögonen förstärker allt. Att hålla om någon och känna minsta rörelse. Höra en röst som innehåller inget, förutom just kärlek. Att höra till någon, känslomässigt och fysiskt. Att vara vilse när världen är taskig, och känna all den smärta, osäkerhet och ensamhet, bara för att känna det försvinna när personen håller om en.
Visst låter det trevligt?
Vackra tankar, absolut. Synd att de inte är mina.
Vad har jag lärt mig på jobbet idag? Att aldrig ta saker för givna när det gäller andra människor. Också att det tar vissa människor en livstid att lita på någon. Hur kommer det sig? De har blivit svikna...
Ska man ogilla människor som är så inneslutna och vägrar släppa in en trots att man bara har godhet i åtanke, att aldrig skada människan medvetet? Absolut inte. Ska man ge dem den tid det tar i dessa fall? Självklart. Ska man ogilla de människor som varit så kalla och otrevliga att det förändrar folk i deras närhet? Nej. Man tar det lugnt och väntar på att en annan människa av deras egna kaliber eller värre kommer i närheten. Puckon dras till varadra. Skadeglädje. ;)
Skadeglädje var precis vad jag kände igår kväll när tunnelbanetåget jag åkte med helt sonika gick sönder (eller färddatorn kanske man ska kalla den). Det som hände var att föraren rullade in tåget till nästa station och bad oss alla kliva av. När det väl hade hänt såg jag många stockholmare stampa med fötterna, gå fram och tillbaka, ringa i sina mobiler och klaga över vad som hade hänt och hur mycket bättre det hade varit om tåget hade vart byggt i Japan, med alla deras reservdelar.
Själv stod jag bara och flinade över deras stress. De som hade magsår märkte onekligen av det.
De enda jag tyckte synd om var de som kom försent till sina jobb. De som bara skulle hem eller u för att äta en bit mat hade jag ingen sympati för, ty jag var en av dem och hade ingen anledning att ha bråttom.
Det är skadeglädje. Eller hur Veronika? Skulle du tyckt samma sak? ;)
Att nå satta mål
Det kommer sådana stunder i alla liv då man vill ändra på något i ens liv. Visserligen vill ALLA ändra på NÅGOT. Fine. Det är 'Normalt' (ett påhittat och ogiltigt ord men jag använder det för skojs skull).
Det som man ska vara extra glad över är om man faktiskt lyckas nå ett mål man satt upp för sig själv...
För de som inte känner mig från början så tänker jag nu berätta lite om mig själv.
Hans heter jag. Uppvuxen i mörkaste småland med två kärleksfulla föräldrar och en äldre broder. Ända sen jag var liten har jag haft lite krux med hälsan. För några år sen undrade jag om mor eller far drack lite mycket när jag blev till eller det var något annat som bar skulden.
Jag var ett öronbarn/eksembarn. Jag hade öroninflammation titt som tätt. Böjveckseksem som kliade så mycket att jag hade blödande sår på armarna till och från. Efter några år av det där förbyttes öronproblemen mot magproblem. Far min har alltid haft lite kass kista. Bara det att nu fick jag hans x 3. Jag blev diagnostiserad med något som heter Ulcerös Colit när jag var 13-14 någon gång. En sjukdom som översatt till svenska betyder ungefär blödande tjocktarm (läs ulcer på engelska så förstår ni. Ulcer översätts till magsår på brittspråket) och som stämde in på det jag hade.
När jag fick den diagnosen hade jag en sak att vara glad över, och det var det faktum att jag inte hade Morbus Crohn, den värre varianten av UC som även drabbar tunntarmen. Så några år efter UC diagnosen var jag så dålig att jag åkte in på sjukhus för en ordentlig koll. Det slutade med att jag fick dela på tarmarna, bokstavligt talat. De snittade tjocktarmen på två ställen, jag fick två påsar på magen (stomier), samt cortison i klysma att spruta in för att min tjocktarm skulle hämta sig. Vilket den aldrig gjorde.
Tre månader efter den första operationen råkade jag ut för en liten episod där jag inte hade kissat på tre dygn så det vart akuten och uppkörd på avdelningen. Den 26 maj 1998 kl 09.00 blev jag av med min tjocktarm permanent. Jag tror i alla fall det var kl 9. Det var så länge sen så jag minns inte så mycket... Just ja, jag var ju sövd och fick inte ha en klocka på mig. ;)
Efter det hoppades läkaren att det var bra med mig. Jag såg ju pigg ut så jag behövde inte ta någon medicin för det hela... Big mistake. Jag hade Crohn.
Efter sju år med ileostomi hade jag fått en daglig värk i magtrakten. Tänk dig att gå med träningsvärk varenda dag i 10 månader. Jag tappade vikt, såg för jävlig ut på jobbet (enligt mina snälla och raka kollegor. Tack för att ni finns och bryr er). En kväll efter en sån kommentar gick jag till akuten då jag fick en grop på magen efter att jag hade gått på toa för att kissa. En onsdagkväll. Jag kom till akuten kl 22.00, fick träffa läkare, ta blodprov och vänta på resultat. Kl 04 körde de upp mig till avdelningen då jag tydligen hade hemska blodvärden. Och då satte baletten igång. Med en markant skillnad: Resurser.
Där Växjö har 0 mag-tarmspecialister har Södersjukhuset 8 st. Då vet jag inte hur många de andra sjukhusen i Stockholms läns landsting. Plus Capio, plus Carema och allt vad de privata bolagen nu heter.
Dessa specialister (eller i alla fall en som jag fick som läkaren) satte in mig på en medicin som är till för att dämpa immunförsvaret. Morbus Crohn har den skrämmande effekten att den sätter igång och börjar bekämpa kroppens egna vävnader i tarmarna. Tänk dig själv att vara värd för ett krig du inte vill, med vapen du inte rår på, och en fiende som inte finns och du själv förlorar striden.
Eftersom jag då vägde ungefär 58 kg fick jag också en dietist som skulle hjälpa till att göda mig. Läkaren frågade mig hur mycket jag ville väga så sade jag runt 75 kg. Bara 17 kgs skillnad :-/
Efter en väldigt dålig period med energi i botten, somnade på tunnelbanan hem varenda dag, hade till och med svårt att hålla mig vaken på jobbet trots ett jobb där man rör på sig så fick jag nog. Jag vill bli av med skiten. Men eftersom jag gillar de på jobbet så ville jag ge de en chans att hitta en vikarie åt mig. Jag försökte genom att delta på jobbmässan på kulturhuset. 250 sökanden pratade jag med på de 5 timmar jag satt där. Pest och pina. Men det gav mig sinnesro nog att kunna ringa och beställa tid.
Efter operationen där de hade hitta en varansamling och en sjuk tunntarm så fick jag åka hem till mina föräldrar i Växjö igen. Konvalescens kallas det för. Det kändes lite som semester ett tag. Jag fick inte jobba på sju veckor. Väl tillbaka så var det bara att köra på med medicinen och hoppas på det bästa.
Ämnet på nattens blogg (klockan är 03.55) handlar om att nå mål. När jag vägde som minst innan operationen, kanske i början på april så vägde jag 55.5 kg enligt vågen på jobbet. När jag klev upp på den ikväll efter mitt arbetspass så fläktade den runt innan den stannade på 69 kg. Jag har alltså gått upp 13.5 kg sen i april. Tecken på hälsa? Absolut. Jag har alltid varit en liten tunnis. Och häromdagen frågade samma själ på jobbet om jag börjat med anabola :-D "Du ser så bred ut över axlarna." Jag var så glad över den kommentaren.
Nu har jag bara 6 kg kvar innan jag kan ta det lugnt. Och då ska jag börja träna på allvar haha. Nu tränar jag men mest för skojs skull.
Min nästa läkarträff är i slutet av året. Det ska bli intressant att höra hans reaktion.
Så. Jag har nästintill nått mitt mål, och det känns ända ut i tåspetsarna. Vilket mål har du nått?
PS. Ursäkta längden på bloggen, men det var mitt liv i summerad form. De skulle egentligen ha varit 50 sidor längre, men jag måste ju behålla min läsarskara. :)
DS.
