Reality Check

Polisanmäld :/

2006-11-17T16:05:00.000-08:00

För att inte klampa över för mycket i bloggen från lunar så kan jag ju bara säga lite kort att jag har blivit polisanmäld av Nordea för bedrägeri. Några bedragare skickade pengar till mitt konto från någon annans konto. Jag ringer till Nordea och förvanar. De stänger mitt konto och polisanmäler mig för detta. Jag skickade all korrepsondens mellan mig och tjuvarna till polisen. Åklagaren bestämde sig för att leka bror duktig och jag har nu blivit delgiven en misstanke om brott.

Jag ska besöka polishuset på fredag nästa vecka för att prata med någon inspektör där. I mailet jag fick skrev de att jag får ha advokat närvarande, men per telefon så säger inspektören att det absolut inte behövs. De ska ju bara ställa en massa frågor. Vill jag inte svara så behöver jag inte.

Vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här?

Nåja. Creds till snuten i alla fall. De har varit väldigt trevliga och tillmötesgående. De har ju bara följt vad polisanmälan sagt och vad åklagaren bestämt sig för. Hoppas de klarar av en nervös jag. Auktoriteter och jag går inte ihop. Åtminstone inte min kropp haha. *skakis då ju*

Hoppas jag hittar en ny lägenhet snart förresten....

Lägenhet sökes

2006-11-07T05:03:00.000-08:00

Och så har det då blivit dags att röra på sig. Min underbara hyresvärdinna har bestämt sig för att hon inte behöver en så stor lägenhet, vilket innebär att jag som inneboende också måste flytta ut.

Problemet? Det är inte alltid så lätt att hitta lägenhet i Stockholm. Jag har nu letat ganska febrilt den senaste veckan utan att hitta något som passar mina behov så att säga... Dvs, ytterdörr, plats för säng och ställe där man kan laga mat. Och om jag ska vara riktigt petig så får det gärna finnas en toalett också.

Nu till annat. Det står en del artiklar om deprimerade kändisar i tidningarna just nu. Det visar sig att de faktiskt fått hjälp av medicinen. hmm. Kan det vara så att den fungerar? Neeh. Det vore ju taskigt att klanka ner på psykologer och socionomer/kuratorer. De i sig gör ett bra arbete, väl värt beröm. Dock hjälper det inte alla. Har man en genetisk defekt som orsakar serotoninbrist så finns det inte mycket en kurator kan göra. Människa befinner sig ändå i skiten.

Jag läste i Metro att Leif GW Persson tänker polisanmäla tv4 för att de kollat upp honom och hans senaste bok. Bahahahahahah. Tönt-persson. Han som granskar andra människor ska väl tåla att någon kollar upp honom. Hoppas de dömer i tv4:as favör och låter honom betala rättegångskostnaderna :D Jag gillar inte offentliga människor som inte tål offentlighetens baksida. Håll käft om du inte gillar strålkastarens alla sorters ljus, även upplysande och grävande..

Jag hittade lite mer bilder på mig själv i min mobilkamera. Tänka sig :P Precis som om någon tagit bilderna med mening. Inte jag själv väl? :)

Tillägg...

Det finns inget bättre för människor med fördomar än att låta de konfronteras med det objekt de har fördomar mot (jag räknar med förutfattade meningar i det påståendet).

Människor får gärna en chock av det bättre slaget när något sådant händer. Det som fick mig att tänka på saken var en kompis till mig som praktiserar på ett sjukhus här i stan. Hon ringde och berättade hur det hade varit, och samtalet kunde summeras med: "Jag hade ingen aning. Jag trodde...". Hon trodde något specifikt om människokroppen, något de inte fått information om i skolan.

Nåja. Jag förväntar mig inte att de ska få information om något som inte så värst vanligt bland Sveriges befolkning, men det var ändå lite komiskt att höra hennes förutfattade mening kontra verkligheten som hon nu möttes av. :) Jag hoppas det hjälper dig växa lite grann min vän, även om du aldrig läser detta.

Kärringar

2006-10-25T01:10:00.000-07:00

Något som irriterar mig som blev markant märkbart idag är kärringar som springer till busshållplatsen, står och hoppar i väntan på bussen, springer och kollar tidtabellen stup i ett, och när det svaret de får inte passar bra, kollar på tidtabellen de har i väskan. Muttrar i alla de tre minuter de står där tills bussen kommer.

Allt detta hade varit normalt om det inte hade varit för det faktum att bussen i fråga gick i tiominuterstrafik.

Ett råd kärringjävel. Ska du hinna i tid så gå till bussen tio minuter tidigare. Suck.

Vad mer? Jo, jag är på jakt efter en ny bostad. Koja, krypin, lägenhet, etagevåning eller slott. Don't know, don't care, just give me one.
Min hyresvärdinna har bestämt sig att flytta innan den kommande hyreshöjningen, vilket innebär att jag måste flytta ut. Lite jobbigt då jag inte vet var jag kommer bo...

Har du som läser min blogg något förslag?

Energi

2006-10-17T06:10:00.000-07:00

Ok. Jag tänkte prata lite om det som många saknar. Tyvärr. Och kort dessutom. Jag saknar själv energi idag :P

Det jag har kommit fram till är att mycket av det vi gör om dagarna, eller inte gör, styrs av mängden energi vi har inombords.

Det kan vara emotionell energi; Så att man orkar träffa kompisar som kanske inte alltid lyser upp ens tillvaro. Att du inte orkar ringa till någon på ett tag då du kanske väntar dig kritik över att du inte hört av dig tidigare. Att träffa folk som alltid är nerstämda. Sånt tömmer den energi man har ganska omgående. Du kanske inte får den lön eller ersättning du väntat dig den månaden. Det brukar manifestera sig i fysisk trötthet om så är fallet.

Det kan också vara fysisk trötthet också. Har du bara energi för att hålla dig vaken på jobbet så har du inte mycket över när du kommer hem och ska älska man, fruga, ungar eller flickvän/pojkvän. Jobbet i sig kan tömma dig totalt om du har ett fysiskt/psykiskt påfrestande jobb, eller som i mitt fall, både och.

Kort sagt, det krävs energi enbart för att leva. Får du slut på energi måste du leva av livslusten, och det är inte alltid den hänger med i svängarna.

Hur laddar man då upp den? Tja, en föreläsare jag lyssnade på slappnade av genom att sätta sig med polarna framför fotbollsmatchen på tv och dricka några öl. Vad gör du för att slappna av och ladda upp dina batterier?

Så kom ihåg. Ladda upp innan du laddar ur.

Nåväl. Nu lite bilder som jag tagit i Stockholm :)

Bilden på lappen där någon saknar en kisse är inte rolig, men namnet på kissen är. Kolla vad HANkatten heter :P

Bilden på trädet är.. ja.. Höst :)

En sista bild så.

Så ser Hammarbyhöjdens tunnelbanestation ut en fredag kl 11.45 när det duggar :P Stockholmare är alldeles för mesiga för deras eget bästa. :P

Regression

2006-10-16T14:51:00.000-07:00

Nej, jag är inte sur. Det står regression, av verbet regrediera (svårt att säga, lätt att förklara). Det betyder att gå tillbaka i utvecklingen. Det förklarar nästan hur jag kände mig igår.

Jag blev nämligen bjuden på en liten trip till Tom Tits experimentverkstad i Södertälje. Jag har inte varit där sen jag var ungefär tio år gammal, och tackade mer än gärna ja till den frågan. Där fanns en hel uppsjö med potentiella vuxen-fällor. Eller mer vuxen-till-barn-fällor. De hade experiment med vattenånga, biljardbollar, dominos, koordinationsträning. Gungor, fiskar, en egen liten vattenverkstad med diverse pumpar, slangar, fall, virvlar, en mekanisk verkstad där man får tävla mot en industrirobot om vem som kan stapla, respektive placera små träbitar på rätt plats. En hel (söndersutten) lastbilshytt från volvo. Dock utan ram, hjul, motor, bensintank, släp... you get it.

En våning där man fick kolla hur människokroppen fungerar, inklusive en blodsyrehalt-mätare, som också kollade pulsen. Man kunde montera ihop en hjärna, lyssna med stetoskop (råd: Slå inte de mot varandra, det gör ont). Man kunde kolla blodtryck, röststyrka (som tjejerna var bäst på), skillnad mellan olika glasögonlinser, hur barn växer i livmodern, hur benbrott och alzheimers ser ut på röntgen, hur många som ryms i en kubikmeter samt kollar hur mycket kraft man utvecklar. Jag lyckades rycka i stången (skivstång med vajrar som mätte kraft) med hela 181 kg. Jag tror inte jag drog sönder något i ryggen i alla fall. Hoppas inte.

De hade en avdelning där man kunde testa kroppen på lite fler sätt. En var i roddbåtarna, att cykla med cykel som hade felvänt styre (creepy), kolla ens gehör (hör en ton och gissa på en klaviatur), hörsel som tidigare genom att ändra frekvensen tills det sade stopp och man inte hörde mer. En trästock för att mäta ens spänst. Jag når upp till 2.23 när jag räcker upp armarna och lyckades vifta till de på 2.80 när jag hoppade. 57 cm spänst. Rätt duktigt om man ser till min väldigt viktökning på sistone. En enkel lung-volymsmätare och till sist min favorit... Space-rings. :) Man sätts fast i mitten av några ringar som snurrar i ett antal axlar och knepet är att få upp så hög fart som möjligt och ändå kunna kontrollera rotationen.

Jag har aldrig varit så utmattad efter 30 sekunders ansträngning i hela mitt liv. Magmusklerna höll på att hämnas när jag kommit ner. Som tur väl är finns det bildbevis och videobevis på det hela :)

Idag sitter jag med en saftig träningsvärk i axlarna som kämpar emot så fort jag rör på mig. Härligt :D

Rubriken gick ut på att jag regredierade till ett barns nivå, vilket jag i vissa fall gjorde. Det var verkligen kul att göra alla små experiment. Jag har alltid gillat fysik, det var ett av mina favoritämnen på högstadiet. Och när jag nu 14 år senare får göra om allt så blir jag bara gladare.

En annan liten förklaring av regrediering är när ett barn får ett nytt syskon tack vare storken. Då går det äldre barnet ofta tillbaka i utvecklingen när det ser hur mycket uppmärksamhet det minsta barnet får. De kanske börjar använda nappflaska igen, bajsa på sig, vilja suga från mammas bröst. Sova hos sin mamma och pappa istället för i sin säng.

Intressant, no doubt.

Och nej. Jag har inte börjat använda blöjor igen :P

Kärlek och musik

2006-10-12T15:00:00.000-07:00

Det verkar som om känslomedvetenheten för varje ögonblick man upplever blir starkare och starkare ju äldre man blir. Blir man visare för var sekund som går? Inser man mer och mer vad som pågår omkring en?

Anledningen till dessa tankar är en låt jag hörde på jobbet idag. Denna låt heter "The power of love". Artisten som sjunger den heter Jennifer Rush. De yngre läsarna av min blogg kanske inte känner igen henne eller låten. Må så vara.

Låten börjar med att Rush sjunger om hur viskningar mellan två människor som ligger tätt intill varandra uppfattas snarare som åska än något tyst. Särskilt om det gäller ord som innefattar känslor och ögonen förstärker allt. Att hålla om någon och känna minsta rörelse. Höra en röst som innehåller inget, förutom just kärlek. Att höra till någon, känslomässigt och fysiskt. Att vara vilse när världen är taskig, och känna all den smärta, osäkerhet och ensamhet, bara för att känna det försvinna när personen håller om en.

Visst låter det trevligt?

Vackra tankar, absolut. Synd att de inte är mina.

Vad har jag lärt mig på jobbet idag? Att aldrig ta saker för givna när det gäller andra människor. Också att det tar vissa människor en livstid att lita på någon. Hur kommer det sig? De har blivit svikna...

Ska man ogilla människor som är så inneslutna och vägrar släppa in en trots att man bara har godhet i åtanke, att aldrig skada människan medvetet? Absolut inte. Ska man ge dem den tid det tar i dessa fall? Självklart. Ska man ogilla de människor som varit så kalla och otrevliga att det förändrar folk i deras närhet? Nej. Man tar det lugnt och väntar på att en annan människa av deras egna kaliber eller värre kommer i närheten. Puckon dras till varadra. Skadeglädje. ;)

Skadeglädje var precis vad jag kände igår kväll när tunnelbanetåget jag åkte med helt sonika gick sönder (eller färddatorn kanske man ska kalla den). Det som hände var att föraren rullade in tåget till nästa station och bad oss alla kliva av. När det väl hade hänt såg jag många stockholmare stampa med fötterna, gå fram och tillbaka, ringa i sina mobiler och klaga över vad som hade hänt och hur mycket bättre det hade varit om tåget hade vart byggt i Japan, med alla deras reservdelar.
Själv stod jag bara och flinade över deras stress. De som hade magsår märkte onekligen av det.
De enda jag tyckte synd om var de som kom försent till sina jobb. De som bara skulle hem eller u för att äta en bit mat hade jag ingen sympati för, ty jag var en av dem och hade ingen anledning att ha bråttom.

Det är skadeglädje. Eller hur Veronika? Skulle du tyckt samma sak? ;)

Att nå satta mål

2006-10-11T18:32:00.000-07:00

Det kommer sådana stunder i alla liv då man vill ändra på något i ens liv. Visserligen vill ALLA ändra på NÅGOT. Fine. Det är 'Normalt' (ett påhittat och ogiltigt ord men jag använder det för skojs skull).

Det som man ska vara extra glad över är om man faktiskt lyckas nå ett mål man satt upp för sig själv...

För de som inte känner mig från början så tänker jag nu berätta lite om mig själv.
Hans heter jag. Uppvuxen i mörkaste småland med två kärleksfulla föräldrar och en äldre broder. Ända sen jag var liten har jag haft lite krux med hälsan. För några år sen undrade jag om mor eller far drack lite mycket när jag blev till eller det var något annat som bar skulden.

Jag var ett öronbarn/eksembarn. Jag hade öroninflammation titt som tätt. Böjveckseksem som kliade så mycket att jag hade blödande sår på armarna till och från. Efter några år av det där förbyttes öronproblemen mot magproblem. Far min har alltid haft lite kass kista. Bara det att nu fick jag hans x 3. Jag blev diagnostiserad med något som heter Ulcerös Colit när jag var 13-14 någon gång. En sjukdom som översatt till svenska betyder ungefär blödande tjocktarm (läs ulcer på engelska så förstår ni. Ulcer översätts till magsår på brittspråket) och som stämde in på det jag hade.
När jag fick den diagnosen hade jag en sak att vara glad över, och det var det faktum att jag inte hade Morbus Crohn, den värre varianten av UC som även drabbar tunntarmen. Så några år efter UC diagnosen var jag så dålig att jag åkte in på sjukhus för en ordentlig koll. Det slutade med att jag fick dela på tarmarna, bokstavligt talat. De snittade tjocktarmen på två ställen, jag fick två påsar på magen (stomier), samt cortison i klysma att spruta in för att min tjocktarm skulle hämta sig. Vilket den aldrig gjorde.

Tre månader efter den första operationen råkade jag ut för en liten episod där jag inte hade kissat på tre dygn så det vart akuten och uppkörd på avdelningen. Den 26 maj 1998 kl 09.00 blev jag av med min tjocktarm permanent. Jag tror i alla fall det var kl 9. Det var så länge sen så jag minns inte så mycket... Just ja, jag var ju sövd och fick inte ha en klocka på mig. ;)

Efter det hoppades läkaren att det var bra med mig. Jag såg ju pigg ut så jag behövde inte ta någon medicin för det hela... Big mistake. Jag hade Crohn.

Efter sju år med ileostomi hade jag fått en daglig värk i magtrakten. Tänk dig att gå med träningsvärk varenda dag i 10 månader. Jag tappade vikt, såg för jävlig ut på jobbet (enligt mina snälla och raka kollegor. Tack för att ni finns och bryr er). En kväll efter en sån kommentar gick jag till akuten då jag fick en grop på magen efter att jag hade gått på toa för att kissa. En onsdagkväll. Jag kom till akuten kl 22.00, fick träffa läkare, ta blodprov och vänta på resultat. Kl 04 körde de upp mig till avdelningen då jag tydligen hade hemska blodvärden. Och då satte baletten igång. Med en markant skillnad: Resurser.

Där Växjö har 0 mag-tarmspecialister har Södersjukhuset 8 st. Då vet jag inte hur många de andra sjukhusen i Stockholms läns landsting. Plus Capio, plus Carema och allt vad de privata bolagen nu heter.

Dessa specialister (eller i alla fall en som jag fick som läkaren) satte in mig på en medicin som är till för att dämpa immunförsvaret. Morbus Crohn har den skrämmande effekten att den sätter igång och börjar bekämpa kroppens egna vävnader i tarmarna. Tänk dig själv att vara värd för ett krig du inte vill, med vapen du inte rår på, och en fiende som inte finns och du själv förlorar striden.

Eftersom jag då vägde ungefär 58 kg fick jag också en dietist som skulle hjälpa till att göda mig. Läkaren frågade mig hur mycket jag ville väga så sade jag runt 75 kg. Bara 17 kgs skillnad :-/

Efter en väldigt dålig period med energi i botten, somnade på tunnelbanan hem varenda dag, hade till och med svårt att hålla mig vaken på jobbet trots ett jobb där man rör på sig så fick jag nog. Jag vill bli av med skiten. Men eftersom jag gillar de på jobbet så ville jag ge de en chans att hitta en vikarie åt mig. Jag försökte genom att delta på jobbmässan på kulturhuset. 250 sökanden pratade jag med på de 5 timmar jag satt där. Pest och pina. Men det gav mig sinnesro nog att kunna ringa och beställa tid.

Efter operationen där de hade hitta en varansamling och en sjuk tunntarm så fick jag åka hem till mina föräldrar i Växjö igen. Konvalescens kallas det för. Det kändes lite som semester ett tag. Jag fick inte jobba på sju veckor. Väl tillbaka så var det bara att köra på med medicinen och hoppas på det bästa.

Ämnet på nattens blogg (klockan är 03.55) handlar om att nå mål. När jag vägde som minst innan operationen, kanske i början på april så vägde jag 55.5 kg enligt vågen på jobbet. När jag klev upp på den ikväll efter mitt arbetspass så fläktade den runt innan den stannade på 69 kg. Jag har alltså gått upp 13.5 kg sen i april. Tecken på hälsa? Absolut. Jag har alltid varit en liten tunnis. Och häromdagen frågade samma själ på jobbet om jag börjat med anabola :-D "Du ser så bred ut över axlarna." Jag var så glad över den kommentaren.

Nu har jag bara 6 kg kvar innan jag kan ta det lugnt. Och då ska jag börja träna på allvar haha. Nu tränar jag men mest för skojs skull.

Min nästa läkarträff är i slutet av året. Det ska bli intressant att höra hans reaktion.

Så. Jag har nästintill nått mitt mål, och det känns ända ut i tåspetsarna. Vilket mål har du nått?

PS. Ursäkta längden på bloggen, men det var mitt liv i summerad form. De skulle egentligen ha varit 50 sidor längre, men jag måste ju behålla min läsarskara. :)
DS.

Bara Gud vet

2006-10-09T16:06:00.000-07:00

Jag är egentligen inte religiös, men det är de låten som spelas på Winamp just nu. En låt av Kid Rock där de förvrängt hans röst digitalt, något de bara ska använda på sångare som inte kan sjunga.

Det märks att hösten kommer då rännstenen fylls av gula löv och studenter...

Dagen idag har gått åt till att riva en garderob, ett kökskåp och en hög med kökshyllor. Många hyllar IKEA för deras idé att låta Herr eller Fru hobbysnickare sätta ihop ett helt kök i relativt lätta handvändningar. Jag är en utav dem. Det som revs idag var så långt ifrån IKEA man kan komma i det avseendet.

Där IKEA löser sitt med skruvar och fästmojänger hade skaparen av dessa skåp använt spik till att sätta fast alla hyllor. Spåren som hyllorna satt i var av kilform för att de skulle sitta bättre.
Så efter en kofot, två hammare, skruvmejsel och bankande som skulle fått en låtsasdöv att skrika halleluja (låtsas för han fanns inte men det lät väldigt mycket), fick vi isär ramen till garderoben och då gick det lättare. En hel puts följde med då de hade spikat fast garderoben i murbruket med 5 spikar. Nåja, ner kom skiten.

När det väl var dags med köket försökte vi först med sticksåg i cirka två och en halv minut innan det insågs att det skulle ta en halvtimme att ta isär ett skåp på 40x60x50cm (xyz). Vi tröttnade och körde samma taktik som med garderoben. Det funkade också. Det som var lite konstigt här var att de hade försökt förstärka hyllorna i det lilla skåpet med en massa extra lister som bara var onödiga.

Nåväl. Efter att ha upprepat samma procedur på alla köksattiraljer som gick så gick vi på kaklet i köket också. Tyvärr hade snubben som satte upp alla kakel gjort ett lite speciellt jobb. Det gick inte att få ner en enda bit utan att puts av samma storlek och dubbeltjocklek åkte med ner på golvet. Mutter mutter.

Efter detta? Hem och läsa mail, jobba lite med översättning, klaga på skriven svenska, tvätta kläder, pratar porr-film, kolla min nya favo-serie House MD. Den som har missat serien borde hängas upp i sina testicklar eller äggstockar, vilket man nu än föredrar.

Dagens fundering? Hmm. Vad sägs om meningen med livet? Ha, trodde ni att jag skulle avslöja den eller?

Vad sägs om bilden som sitter uppklistrad på väggen inne på mitt tillfälliga dass medan det utförs stambyte i lägenheten där jag bor? "Inget bör spolas ner i toaletten såvida det inte har ätits upp först." Är det därför jag alltid har papperssmak i munnen när jag varit på toa? *viska* Det går bäst ner med lite bärs.
Det är nämligen så att för att lösa toakrisen här i huset har svenska bostäder sett till att det kommit en portabel toalett till området. Den funkar som så att så fort vattennivån i toan ändras med så lite som en centimeter börjar den pumpa över avfallet till.. dramatisk paus.... stupröret utanför huset. När man då spolar så trycks allt ner den vägen... hmm... Så mysigt att veta att alla den skit som moder jord kastar ner över oss nu späs ut med mänskligt avfall, och då menar jag mänskligt.
Ah, mitt svammel har nått en plats där det kan utvecklas. Den mänskliga kroppen.

Vi börjar med det finaste vi har, det som börjar slå redan tre veckor efter befruktningen, dvs Cor eller hjärtat, den knytnävsstora köttklump som sitter nästan rakt under bröstbenet. Dess främst uppgift är att se till att näring i en eller annan form transporteras runt i kroppen. Näring i form av syre, kolhydrater, fetter, proteiner, vitaminer, blodkroppar, både röda och vita, samt annat gosigt som är för litet att se med blotta ögat. Hjärtats andra stora uppgift är att bli beskyllt för en massa saker i stil med känsloliv, känslodöd, att bli krossat när något man inte vill ske händer.
Dessutom för en viss läkare som i allmänhet håller på med Throax. Hjärtat får därmed priset som viktigaste kroppsdel. På andraplats kommer faktiskt lungorna... Ja, fy mig på som hejar på två luftfyllda slemsäckar med alveoler (låter som något ur en saga) som fångar upp syre till resten av kroppen. Detta till trots så finns det individer som man anser förbrukar för mycket syre :P Hoppas inte jag är en av dem. Lever kommer sen. Den viktigaste blodrenare för oss vanliga eller alkoholutvinnare på killarna och tjejer i a-laget. Njurarna kommer sen, de som kollapsar när levern får för mycket att göra, också de kroppsorgan som alla studenter förbannar för att de lägger av så tidigt på fredag- och lördagkvällar.

Så kommer vi då till hjärnan, den som jag diskuterade i mitt förra dagboksinlägg. Det jag inte nämnde var alla små elektroder som gör så att vi tänker, ser, hör, känner, smakar, luktar och i allmänhet uppfattar. Dess innehåll, neuroner, skickar signaler från synapserna till en annan neurons synaps för att informationen ska kunna komma från en del av hjärnan till en annan. Hjärnan får sin energi från den näring vi tar upp i tjocktarmen (vätska och vitamin K) och tunntarmen (nästan allting annat), tolvfingertarmen och alla andra slemhinnor. Vissa proteiner hinner inte ens ner till tarmarna... Udda. Kroppen är visst för bra på det den gör ibland. Och det som gör att näringen och syret kommer till hjärnan rent och fint är.... vänta... Njurar, lever, lungor och hjärtat. Härlig kropp vi har, eller hur?

Då har jag inte gått in på hur det kommer sig att ögat kan uppfatta omvärlden med sina stavar och tappar. Du ser själv deras funktion när du blivit bländad. Då blir du lite blind på just det stället där ljuset träffade stavarna och förlamade dem.

Örat funkar så att när ett ljud (luftvågorna) träffar trumhinnan så får den hammaren att banka på städet som sitter mot ett litet kärl med vätska i örat. När kärlet får sig en liten puff så börjar vätskan röra på sig. Då sköljer den över de små håren som finns i kärlet. Håren sitter fast mot hörselnerven som berättar för hjärnan hur mycket den stimuleras och vi uppfattar allt som ljud. Coolt.

hmm. Mycket att berätta om, så lite tid. :)

Vem vill veta mer?

Kärlek och död?

2006-10-07T10:13:00.000-07:00

Kan kärlek leda till död? Är människan så känslomässigt bunden att avsaknad av det förra kan orsaka det senare?

Även om fysisk död inte skulle inträffa så är ändå en förlorad kärlek något väldigt starkt. Vi blir så beroende av de endorfiner så släpps ut när vi är tillsammans med människan vi älskar, att abstinensen känns som rena botten. De små ämnen som gör hjärnan så glad slutar att produceras och dess frånvaro får hjärnan att bli ledsen.

Jag försökte förklara skillnad mellan kärlek och död när jag började skriva dagboken, men det har visat sig vara svårt. För att göra en jämförelse denna kväll krävs det att de två parterna ska vara lika eller totala motpoler. Som de flesta vet så är Liv motpol till Död, men Kärlek har mer än en motpol. Jag skulle kunna nämna Hat och Likgiltighet som motpoler. Som känsla är Hat den rätta motpolen, men Likgiltighet är lite av en motpol till känsla eller empati överhuvudtaget.

Jag har suttit med i diskussioner där ämnet har diskuterats i timmavis. Vilket är då mest uppskattat hos människan som ska uppvisa en negativ version av Kärlek? Det må vara nyttigt att känna, men ibland föredrar man Likgiltighet under tiden som man känner sig sårad/ensam.
Problemet är att man känner sig död i känslornas bemärkselse. Att sakna empati eller sympati.

Jag måste erkänna att det har hänt mer än en gång att känslor har övergått till likgiltighet och det är inget avundsvärt. Likgiltighet är något väldigt jobbigt men också en försvarsmekanism utförd av oss, eller fysiologiskt sett, av våra hjärnor. Ett skydd för att slippa må dåligt. Det kan verka lättare att inte känna alls, eller i alla fall till en början. Antingen slår hjärnan tillbaka och man mår alldeles för dåligt, eller också lyckas vi förtrycka den hemska saknad tills dess att vi glömt bort alltihop. Det som göms i snö kommer fram i tö till sist. Hat däremot är något annat. En ilska framlockad av känslor vi inte vill ha. En närvaro av en person vi inte uppskattar. Någon man mår så dåligt av att se att man byter en känsla av ”aha, jag känner igen personen” till ”jag vill inte se personen, han/hon får mig att må dåligt”. Ett problem (med negativa känslor) som drabbar många är att sådana "dumma" känslor blir mer långvariga än positiva sådana. Man kan tycka illa om en människa i flera år utan någon egentlig anledning. Viljan att tycka illa om personen tar överhanden över förnuftet. Jag får erkänna att vissa människor inte passar ihop. Så är det, men det man känner i negativ bemärkelse kan också vara av lathet, en ovilja att ta itu med problem eller osämja i en grupp. Vad är då bäst? Det beror på situationen och den tidigare relation man hade till människan. Var personen din bästis kan det visa sig lyckat att återuppta den relationen igen. Är det dock någon som man inte har tyckt om till att börja med så kan det vara bortslösad energi.

Alla människor är inte värda det man ger respektive det man får tillbaka. Fast, all osämja till trots så är ändå kärlek av de känslor som gör hårdast avtryck i själen. Ens första kärlek glömmer man aldrig. Ej heller den största. Det gäller bara att hitta denna människa som får en att känna sig så komplett, som gör att hjärnan släpper ut alla dessa endorfiner i systemet. Ska man ge berömmelse åt eller bara vara glad för alla de människor som kännt den glädjen? Vet de om hur mycket tur de har? Jag hoppas det...

Död är ett lätt ämne, men ett tugnt sådant. Död är ingenting. Inga känslor, ingen glädje. Bara tomhet och djup saknad från de som var nära och kära...

Självmord då? En tomhet som var önskad av den som begår självmordet. Hemskt sätt att avsluta en hemsk period. Vem lider då mest av det? Ens nära och kära.
Ska man tillåta självmord? Absolut. Det främsta som en människa har rätt till är en självbestämmande över ens egen existens. Sårar du folk omkring dig? Ja. Vinner du något på det? Du slutar din plåga. Den har antingen pågått i en timme eller 25 år.

Livet är tungt, och det råder ingen tvekan om det. Därmed inte sagt att jag vill att folk ska ta livet av sig. Det kommer alltid solsken efter regn.

Livet i sig cirkulerar kring en punkt i ditt liv, dvs dig själv. Låter du det cirkulera runt någon annan så hamnar du i skymundan, vilket du i slutändan kommer se som att du lät livet rinna genom fingrarna på dig. Det kommer dock finnas tidpunkter i livet då du väljer att ge all din kärlek till någon annan, t ex ett barn. De är värda den tid du ger dem. Tidstjuvar är bekanta som bara suger kraft ur dig och din själ. Människor som tar upp tankekraft i onödan. Konflikter som kan lösas inom ett par minuter, men som är jobbiga medan de finns.

Det kan också vara skönt att bara observera det som sker runt omkring dig. Det får du skriva av som själavård. Att se andra människor försöka reda ut det kaos de har i sina liv. Den ensamstående mamman med två pubertetsknattar som själva inte vet vad som är in eller ut på sina känslor. Paret i hörnet på caféet där gnistan försvann för 20 år sen (psst, även stillhet kan vara en form av kaos). Tjejen som flyttade till en ny stad för att följa kärleken men blev dumpad.

Jag älskar att titta på folk och försöka förstå deras tankar och känslor för stunden. Vad har det med titeln på bloggen att göra? Enkelt. Alla försöker hitta den första biten medan de undviker den andra.

Hans

Oskulden tagen

2006-10-06T17:39:00.000-07:00

... för andra gången. Om man nu kan göra något sådant.

Förklaringen till den lilla motsägelsen raden ovanför är att jag hade en blogg för ett antal år sen. Den har nu blivit förpassad till de sälla jaktmarkerna (eller i detta fallet /dev/null på en hårddisk någonstans). Där hör den väl hemma antar jag.

Denna blogg kommer vara dels en repetiv sådan (jag kommer skriva sånt som jag skrivit i tidigare dagböcker/wannabebloggar), och en sådan där nya tankar kommer upp till ytan. Det finns alltid något nytt att tänka på. Problemet är bara att komma på dem :P

Det mest aktuella är att jag fått i uppdrag att översätta en hemsida till engelska. Inga problem. Lite cash hoppas jag. Snubben ville inte införa de ändringar på hans hemsida som jag föreslog. Nåväl. Det är han som förlorar pengar på det...